Den främmande herrn svarade blott med en hvissling som tydligen ville säga: »Jo, det ska du få höra!» och så sträckte han en lång, mager arm efter fiolen.
»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han med en hög, skärande röst. »Den är ju alltför låg!» Och han satte fiolen mellan knäna och började vrida på skrufvarna.
»Och stråken sen! Den är ju också slak som ett segel utan vind!» Han började också att spänna stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt ansikte. I den smala pannan växte det mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan var lång och smal och hängde ned öfver munnen i en djärf krökning, och den långa munnen hade korta, små tänder, som man såg när han log. Ögonen voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa ögon med svarta ögonfransar, men han knep dem beständigt ihop, så de sågo ut som två långa, smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som två gnistor. Medan Walter satt och såg på honom, tyckte han, att mannen hvarje minut ändrade utseende. I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, i det andra var han rent förbannadt ful. Och så hade han så otäcka händer, långa, knotiga händer, på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade flera leder än vanliga människohänder, och slutade med tjocka klunsar i fingertopparna. Det var gräsligt, så han stod och vred och vred på den arma fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den i ordning.
»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till Walter, och satte instrumentet under hakan.
»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» och så började han.
Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver fiolen, kände Walter det, som om någon slagit honom öfver nacken med ett spö. Han spratt till och satt spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen fiol?
Det strömmade toner ur den som droppar från en springbrunn, som vågor från en bergbäck, som stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade och dansade och flög och yrde om hufvudet på honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och fasa. Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det var som om hela luften sjöng omkring honom. Det trängde sig in på hans hufvud och hans bröst, så det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset med båda händerna, där han satt, och då spelet slutade på en hög drill, som darrade öfver hans hufvud som ett blänkande svärd, kände han det som om han skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla med afrifvet gräs och stirrade på den främmande.
»Tja! se så ska man spela!» sade denne i upprymd ton.
»Man skall veta, hvilken makt som finns i den här lilla tingesten!» och han svängde fiolen framför sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt humör af att höra sig själf spela.
»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han så. »Nu ska det bli kärlek af. Nu är du skön jungfrun, som sitter där och glor i din jungfrubur, och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela henne ut genom fönstret. Hör nu på!»