Det var en underlig karl. Han såg ut som en afsigkommen fin kurre. Efter tidens sed bar han en stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en liten, röd mössa, däri en lång hägerfjäder satt och vippade i morgonluften. På de långa, smala benen hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna bar han långa, nedtrampade skor. Han gick raskt framåt med en besynnerlig vårdslös gång, medan han stack knäna framför sig, och höll hufvudet böjdt öfver bröstet.
Walter satt och tittade efter honom.
»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal afdankad hofman, som en gång sett bättre dar. Nu ska jag göra ännu ett försök! Om han står stilla och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu finns något för mig här på jorden att göra, men går han förbi utan att stanna — ja, då går jag och hänger mig!»
Och så satte Walter fiolen under hakan och började spela. Han tog till det svåraste och konstfärdigaste stycke, som han nånsin lärt sig. Det hade dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de högsta toner, som kunna nås på fiolen.
»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte han och samlade hela sin kraft. Men medan han spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att se om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, eller om han möjligtvis skulle bli stående och höra på honom. Nu var han alldeles nära. Walters hjärta slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, men plötsligt stannade han, lade armarna i kors, lyfte hufvudet och såg på spelmannen. Walter hade suttit på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig spelat så bra. Det sjöng och tonade i fiolen, och till och med de djärfvaste språng gingo som en dans.
Han slutade med en lång, lång drill, och så lät han fiolen sjunka och såg på den främmande.
Den besynnerlige herrn stod och log. Men så bröt han ut i ett högt, skallande skratt.
»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt öfverdådigt bra?» sade han med en hånfull röst.
Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet.
»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han med darrande röst.