»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni reder er ju allra bäst utan» — och så gick han.
»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder och bondtöser skulle vilja höra på mig!» sade han till sig själf medan han vandrade ut i natten.
Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. Där lågo fåren i solskenet och läto sig sommarens blommor väl smaka, och Walter satte sig hos dem på en stubbe.
»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De vilja inte höra på mitt spel. Nu ska jag spela för er, snälla, tysta djur,» och så började han en liten sakta och vänlig melodi på fiolen.
Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren började fara ikring, som om han skulle ha velat göra dem något illa. De blängde med sina gröna ögon och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo slint under dem af bara ångest.
»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. »Men hva ska I väl egentligen kunna vara annat?» och så gick han.
»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» sade han för sig själf. »Inte ska man vänta sig något af dem. Men den vackra naturen! Det är en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och alla I sakta porlande källor! I skolen förstå mig. Och nu bryr jag mig bara om att spela för er!»
Så började Walter spela de ljufvaste låtar han kunde locka ur fiolen. Men han hade inte spelat länge förrän alla björkarna började hviska till hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade och prasslade, så Walter mycket väl förstod, att nu passade de på medan han spelade att säga hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna skrattade och jollrade och stänkte droppar i ansiktet på honom.
»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada barnröster. »Du spelar riktigt bra; men dina visor ä’ så korta, de ta genast slut. Hör på oss! Hör på oss! Hör på den melodin! Ser du, vi, ja vi sluta aldrig, vi!» och så pladdrade alla källorna och gurglade sig liksom för att bli ännu klarare i strupen. De hade inte alls tid att höra på Walters fiol.
»Det finns nog ingen på hela jorden som vill höra på mig,» sade Walter och reste sig. »Hvad ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går och hänger mig!» och så gick han in emot den stora allvarsamma skogen. Men vid skogsbrynet satte han sig ned på dikeskanten för att ännu en gång se ut öfver denna vackra jord, som låg och lyste under sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som kom gående på landsvägen och som nalkades stället där han satt.