»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt oss nu få en ‘Allemagne’!»
Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja dansmusiken med de andra. Men då han på morgonsidan gick bort från dansgillet, så tänkte han:
»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där kalla och stolta människorna skulle bry sig om min musik! Nej, nu går jag ut på landet och spelar för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta stället,» och så gick han utåt landsvägen. Fram på kvällen kom han till en bondgård, där många människor voro församlade. Karlar och flickor, som kommit hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. Nu sutto de på trappan och omkring brunnen i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden och husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då tjänstfolket ett uppmuntrande ord.
En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade till honom:
»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!»
Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» sade han till sig själf. »Det är sådant folk, som har hjärta för musiken.» Och han skyndade in på gården.
Han började spela en gammal folkvisa, en af dem som ingen har gjort, men som hela världen känner. Den var så underligt vacker med klang af bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor.
Men knappast hade han spelat ett par takter, förrän en af flickorna började sjunga därtill. Hon hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll en gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så besynnerligt på tonerna. Och nu började ett par andra röster. De sjöngo just inte så vidare rent. Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, höga och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var ett riktigt bölande. Walter kunde inte så mycket som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de kommit i farten och ville hafva mera.
En begärde en glad, en annan en sorglig visa. Alla ropade i munnen på hvarandra: »Om han ändå kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!» sade en.
»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. Det var en karl till att spela!» sade en annan; och de refvo och sleto i Walter från alla sidor. Men genast han började en visa, började också alla skråla igen. Då lade han ner fiolen.