Han gick genom susande skogar och blommande ängar, öfver höga berg och djupa dalar, och så kom han till en stor stad.
»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så de kunna tänka sig allt det vackra, jag sett på vägen,» sade han till sig själf och så ställde han sig vid ett gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade så rasande brådt och inte alls tid att stanna och lyssna till hans spel; slutligen kom en man med en stor käpp och en silfverträns om hatten och lade handen på hans axel.
»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta genast upp, annars tar polisen dig!» — Ja, då fick han ju sluta. Men så fick han veta, att det om kvällen skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas till dans. Då gick han och bad, att han också skulle få spela med på sin fiol.
»Å ja, en mer eller mindre kan ju göra detsamma,» svarade man honom, och så fick han lof att vara med på kvällen.
Man hade prydt den stora rådhussalen så fint med gröna kransar och röda pioner och fladdrande band, och under taket svängde kronor af tunnband, omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. Men i salen visade sig all stadens finaste ungdom. Hand i hand kommo de för att dansa. Gossarna voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De buro korta kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. De unga jungfrurna voro i sammet och siden, breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med feta, hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De voro hvita och röda som smultron med grädde, och hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de unga flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, ibland två och två, ibland i långa rader och i stora ringar, fram och åter på det bonade golfvet.
Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och kacklade som höns i en hönsgård, men i rummet bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt vin och skreko och skrålade som om fienden hade kommit i landet.
Ja, det var ett gille!
Musikanterna handterade sina instrument med största fart och kläm, men ju klarare trumpeterna smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. Det var som om de ville visa, att de alldeles kunde öfverrösta musiken.
Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon glädje att stå och spela för det sällskapet. Men så bad han anföraren för musiken, att han skulle få lof att spela något vackert när de hvilade mellan danserna.
»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, och då det nu för en stund blef tomt på golfvet i danssalen och alla hade satt sig till hvila på bänkarna längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin fiol och började spela. Han tyckte, att det liksom låg kärlek i luften. Här voro så många vackra flickor och så många ståtliga unga män, som måhända nog skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan tänkte på, men inte hade mod därtill. Nu ville Walter låta dem höra huru ett älskande hjärta talar, och han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, att han själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick spetsade man öronen nere i salen, men så började man tala dubbelt så högt som förut, och efter en stund ropade den förnämsta dansören: