Det var en gång en yngling som hette Walter. Han hade bara lust till en sak, och det var att spela fiol, men det gjorde han också bättre än alla andra.
Så satt han en dag i sin fars gård och stämde fiolen, och så tänkte han:
»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och där spelar jag så vackert och så blidt, att hon förstår hur högt jag älskar henne.»
Och så började han spela allt det mjukaste och bästa, han visste, af sitt hjärtas öfverflöd. Men då öppnade en tjänstflicka dörren på glänt och hviskade: »Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»
»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde jag väl ha förstått, att inte skulle jag hålla på att spela när mor ska sofva.»
Så gick han bort till andra ändan af huset och ställde sig utanför sin fars dörr.
»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» sade han till sig själf, »att far ska bli glad och komma att tro på mig.» Och så började han med de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.
Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns rum och sade:
»Gå din väg! Far skall arbeta.»
»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag väl ha tänkt, att inte går det an att spela när far ska arbeta!» Och så gick han bort ifrån gården.