Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora, allvarliga granskogen, som växte upp efter berget.
Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den. Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan nyckeln.
Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård.
Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste man kunde se.
De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i hufvudet.
Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade grinden och ropade:
»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!»
Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar och kastade sig öfver prinsen.
De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben.
»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!»