Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga tassar och en tung, luffande gång.
»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!»
Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och hängde liksom förr i världen.
»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.
»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.
Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans.
»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå.
»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon.
»Pytt, fårblod!» sade prinsen.
»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!»