Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina björnar!
Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne spännen till halsknäppe.
Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.
Men hvad brydde hon sig om det!
Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att röra hennes lamm!
Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd.
Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre brydde hon sig om dem.
»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!»
Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på det gröna gräset från morgon till kväll.
Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr.