De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade:
»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå beta i all maklighet.
»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem. »Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.»
Prinsens björnar växte också för hvar natt.
De voro icke längre så muntra och lekfulla.
De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar dag allt lömskare ut.
»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita på!»
Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina lamm dödt på ängen.
Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta ställe var nedbruten med våld.
Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe.