»Stött den på en sten!» svarade prinsen.
»Visst inte!» ropade prinsessan.
»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.
»Visst inte!» svarade prinsessan.
»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen.
»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!»
»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet, och det är så läckert att klappa dem!»
»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade prinsessan.
»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han.
Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det; mycket fortare än små barn.