»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och promenerade med dem i soluppgången.»
»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara farliga!»
»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma lammungar?»
»De ä’ så söta!» sade prinsessan.
Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro de nära att dö af ångest.
Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet.
När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade.
Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna, och stucko nässpetsarna in i mellanrummen.
En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.