Erik hade starka ögon, och det sved icke, när han såg på Barbro, men dess mera sved det i hans hjärta.
Han tyckte, att hon var som solen och månen och alla stjärnorna, men han visste ju, att han lika gärna kunde önska sig månen, som att önska sig sin rika husbondes dotter, hon, som kunde få hvilken hon ville i hela socknen.
Men Barbro själf ville bara ha en, och det var Erik. Och som hon var sina föräldrars enda barn, och väl visste, hur kär hon var dem, gick hon rakt in till sin far och sade:
»Far, jag tänker gifta mig!»
»Det är väl med rika Lars Anders, då,» svarade fadern.
»Tror du, att man vill ha en så’n fuling till man, när man är så vacker som jag,» sade Barbro.
»Då är det väl med mjölnaren,» sade fadern. »Han har pengar.»
»Det är inte pengar jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.
»Då är det väl med Olle vid Grönvallen. Han har jord!» sade fadern.
»Det är inte jord jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.