Den natten sof han på ett helt annat sätt. Det var som om han hela tiden i drömmen hörde klockan under sin hufvudkudde.
Den tickade och tickade och sade med en liten spetsig stämma:
»Du kan sträcka dig, du kan sträcka dig, du kan sträcka dig! Jag skall väcka dig, jag skall väcka dig, jag skall väcka dig!» Och precis klockan fyra var det som om någon hade stuckit Erik i hjärnan fyra gånger med en nål. Han rusade upp och var i en handvändning i kläderna.
Den dagen arbetade han raskare än någonsin förr, och han hejdade sig blott en sekund hvar halftimme för att se på klockan.
»Det var en rar klocka du har,» sade kamraterna.
»Ja, man måste ju ha en klocka,» sade Erik, »annars vet man ju hvarken ut eller in.»
Då skördetiden var förbi, behöll bonden Erik i sin tjänst. Han tyckte för hvar dag bättre om honom, och snart kunde ingenting företagas på gården, utan att bonden frågade: »Hvar är Erik?»
Han skulle hjälpa med allt.
Men tyckte bonden om honom, så fanns det en, som tyckte ännu mera om honom, och det var bondens dotter, Barbro.
Hon var så vacker, att man kunde få ondt i ögonen af att se på henne, så lyste hon.