»Jaså, du har ingen klocka,» sade moster Kajsa. »Tänk om jag har en i skrinet!»
Men det kunde Erik inte alls tänka sig.
Då tog moster Kajsa försiktigt ett litet paket upp ur sitt skrin. Först var det omlindadt med tyg och sedan med bomull, men sist föll den allra raraste silfverklocka ut på bordet, tung och stor som ett ankägg.
»Du må tro den kan gå!» sade moster Kajsa och drog upp den med en stor nyckel. Och nu började det att lefva och picka inne i silfverägget, hjulen att löpa rundt, och visarna att flytta sig.
Erik stod och gapade.
»Aj, aj, en så’n klocka!» sade han.
»Du må tro, att den kan slå också,» sade moster, och så plötsligt var det som om klockan drog efter andan och med en klingande, glad liten stämma slog den åtta. Det hade tornuret nyss slagit. »Lägg den under hufvudkudden,» sade moster Kajsa, »så tror jag du skall komma upp i tid!»
»Lämnar moster mig verkligen sin klocka?» frågade Erik.
»Jag ger dig den!» sade moster. »En arbetare måste ha en klocka!»
»Å, lilla rara moster Kajsa!» sade Erik.