Den morgonen var det nästan omöjligt att få lif i honom, och solen stod redan högt på himlen, då han kom ut i arbetet.
»Ja, nu varnas du för sista gången,» sade husbonden. »Försofver du dig ännu en gång, får du respass.»
På kvällen var Erik alldeles olycklig, och innan han skulle gå till sängs, gick han ut till moster Kajsa och klagade sin nöd för henne.
»Om det också vore domsbasunen, så kan jag inte vakna, när jag sofver,» sade han.
»Å, jag tror nog, att du vaknade,» svarade gumman. »Och jag tror till och med, att du kan vakna för mindre. Har du försökt med en klocka?»
»En klocka! Hvar skulle jag få en klocka ifrån?» svarade Erik och fingrade på sin klockkedja.
Kedja hade han haft länge, och pojkarna, som visste, att det icke hängde något vid den, hade ibland retat honom med att fråga:
»Erik! Starka Erik! Hvad är din klocka?»
Men då hade alltid Erik svarat:
»Klockan är för skomakare och skräddare, och om ni inte ger er af, så!» och så vek han upp ärmarna, och pojkarna foro i väg som en flock sparfvar.