»Erik! Erik! Du skall upp!» ropade de.
»Håll munnen!» svarade han i sömnen och vände sig på andra sidan. Och om de sleto honom i håret, gaf han dem med slutna ögon ett sådant slag med sin höjda arm, att de foro åt sidan, och så lade han sig med hela sitt stora ljusa hår ner öfver ansiktet, svettig och trygg, och sof vidare.
»Hvarför kan du inte vräka dig upp, när vällingklockan går?» frågade husbonden.
»Jag hör den inte,» svarade Erik.
»Hvarför kan du inte komma i kläderna, när man drar dig i håret?» frågade husbonden.
»Jag känner det inte,» svarade Erik. »Jag ska säga husbond’, att när jag sofver — så sofver jag!»
»Ja, man märker nog det!» svarade husbonden, »men om du efter andra varningen ännu en gång kommer för sent i arbete, så kan du ge dig af! Här har du ingenting mera att göra!»
Erik blef ganska rädd, ty han hade god lön och god mat, och det fanns kanske också andra orsaker, hvarför han gärna ville stanna, men han tordes icke lita på sig själf, och han bestämde sig för, att sitta uppe hela natten, ty då skulle han då inte komma för sent upp.
Det gick också bra till midnatt, men då började han bli sömnig. Då tog han sig till, att gå upp och ned, upp och ned förbi potatislandet. Men det blef så enformigt, och då klockan slog ett, tyckte han, att han hade gått och spankulerat i många timmar.
Så satte han sig ner att läsa. Ännu hade han mer än en berättelse oläst i moster Kajsas bok. Men bokstäfverna sågo så underliga ut. De växte och kröpo ihop och dansade rundt, och de stora röda bokstäfverna sågo ut som om det vore eld i dem. Han fick så ondt i ögonen, och då klockan slog tre, låg han med näsan i boken och händerna på bordet och snarkade som en turk.