Men ibland kunde det också hända, att han slog sin arm kring hennes hals utan att tänka på det, och de två sträfvade på detta sätt länge tillsammans, till dess Erik en afton kunde läsa högt och tydligt: »S:t Göran och draken.»
Så läste han allt, som stod skrifvet om honom, och då han hade slutat, slog han handen i bordet och sade: »En sådan vill också jag bli! Det var en riktig en.»
»Jag tycker du skulle vara glad, om du kunde bli en så pass duglig och hygglig arbetare som alla andra,» svarade gumman.
»Jag vill att de ska tala märkvärdiga ting om mig,» sade Erik.
»De ha talat tillräckligt märkvärdigt om dig,» sade moster Kajsa. »Nu borde du försöka att bli så, att de upphörde att tala om dig.»
Det tyckte Erik just icke var någonting att stå efter, men moster Kajsa kom alltid tillbaka till detsamma:
»Du kan väl åtminstone bli så hygglig som folk är mest. Ser du inte, att alla andra äro bättre än du?»
Det retade Erik och nästan på trots tog han plats hos en bonde för att hjälpa till vid skörden, som just pågick.
Erik var, som sagdt, stor och stark, kunde arbeta som två utan att bli trött, tänkte förr än han handlade och var nykter och ärlig. Bonden var nöjd med honom i allt utom ett. Han kunde aldrig vakna om morgonen.
När vällingsklockan gick, blinkade han litet med ena ögat, men föll genast i sömn igen, och det hjälpte icke hvarken att kamraterna ropade på honom eller ryckte honom i håret.