»Far har sagt, att om du kan lägga upp tusen daler framför honom på bordet, så ska du få mig!»
»Ja, då får du se dig om efter en annan,» sade Erik och började åter tröska, »ty aldrig i lifvet kan jag få tusen daler.»
Så förflöt en månad, och Barbro gaf den rikaste friaren korgen.
»Jag ska ha Erik!» sade hon.
Och så sade bonden, att om Erik endast kunde skaffa honom ett par riktigt goda hästar, så skulle han ge med sig, hur tokigt det än var.
»Nu, Erik, nu kunna vi snart få hvarann!» sade Barbro, då hon mötte honom i stallet. »Bara du kan skaffa far två riktigt goda hästar.»
»Ja, jag skall köra hans egna hästar upp till honom,» svarade Erik och gaf dem ett rapp, »ty de äro väl de enda hästar jag någonsin får!»
Så gick det åter en månad. Då gaf Barbro fyra andra friare korgen.
»Jag har ju sagt, att jag ska ha Erik,» sade hon till fadern.
»Att du vill gifta dig med en tiggare!» ropade fadern. »Om han ändå kunde ge dig så mycket som en fästering af guld, så skulle du få ta honom, så tokigt det är!»