Men då sprang Barbro ut i snön till Erik, där han stod och skottade, och ropade:
»Erik! Erik! Nu få vi snart hvarann! Bara du ger mig en fästering af riktigt guld.»
Men då blef Erik mörk i hågen.
»Ser du inte, att din far gör narr af oss. När skall jag kunna samla ihop så mycket, att jag kan ge dig en fästering af guld?»
På lördagskvällen gick Erik upp till moster Kajsa. Han satt där och rökte på sin pipa utan att tala.
»Du är sjuk, Erik,» sade hon.
»Å, ingenting att tala om,» svarade Erik.
»Nej, jag märker nog, att du inte vill tala om det,» svarade moster Kajsa. »Men jag ser på din färg, hvad den sjukdomen heter. Den heter vackra Barbro!»
»Du ser bra med dina gamla ögon,» sade Erik, »men du ser kanske inte, att det inte finns någon bot för den sjukdomen.»
»Hur så?» frågade moster Kajsa.