Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande hastighet, och i det den for fram skrek den högt af glädje.
»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan flyga som jag!»
Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett ögonblick.
»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det är roligt att lefva, för den, som kan flyga!
När man vet, att man kan flyga, så kan man inte sitta stilla. Det är som om någon sköt en bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner jag vingarna som två spetsiga segel, och så tar jag sats, och så kastar jag mig hufvudstupa ut i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft och ljus och skinande sol, och om jag ville flyga till världens ände, kan jag få det ... Än ned öfver böljorna, så att det känns skönt svalt på vingarna, och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, fortare! Jag känner det, som om jag skulle spricka af glädje, så att jag är tvungen, att skrika: vii! — vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön.
Men inne bakom björkträden rasslade det så underligt.
Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro telegraftrådarna spända. De lyste som strängar på en guldharpa i solskenet, och genom strängarna gick en underlig susning.
»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, »lättare än någon trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till jordens mest aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind, efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i telegraftrådarna.
Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen!
Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft.