Fram öfver svärdsliljorna och de simmande näckrosorna flög en trollslända på darrande vingar.
Den sänkte och lyfte sig dalande och stigande som en solgnista, som dansade öfver vågorna.
Hela dess lilla kropp och dess genomskinliga vingar skälfde af glädje, och den surrade en liten visa, som endast näckrosorna kunde höra.
»Jag flyger!» sjöng den, med vingarna dallrande i solskenet. »O, hvad jag flyger! Ingen kan flyga som jag. Ni stolta, gula svärdsliljor, som stå på vakt vid stranden, ni måste alltid stanna på vakt och se vågorna skvalpa öfver edra fötter. Och ni, snöhvita näckrosor, som gunga på vattnet, ni äro vackrare än någonting jag sett — och jag har sett ganska mycket — men ni måste ligga där och vagga och vagga och öppna er och sluta er utan att komma från stället. Men se på mig! Jag flyger!
Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så att mina vingar nästan röra vid den — och så — hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp öfver alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! la, la, la! Slå volt — se, så här! Vända upp och ned på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu håller jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara dallrar, dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går det i stora bågar, i sväfvande bågar från ena sidan af stranden till den andra!
Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros och titta in i dess stora, genomskinliga kalk — tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är alldeles yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp i luften igen.
Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och svingar och darrar och fladdrar. Om ni visste, hvad det är, att kunna flyga! Och ingen kan flyga som jag!»
Och så försvann trollsländan.
Men i det samma kom en svala pilande.
Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga vingar och utspänd stjärt och ett litet rundt platt hufvud, som den drog ihop mellan vingarna.