»Ja, och vacker med,» sade moster Kajsa och skrattade. »De kallade mig ‘vackra Kajsa’, liksom de nu säger ‘vackra Barbro’, — och han, som ligger i grafven, han tyckte, att jag var den vackraste i världen. Nå, vill du ha ringen?»
»Kära älskade lilla moster Kajsa!» sade Erik och rent af tog henne i famn.
»Men hvad skall jag göra för dig igen för allt hvad du har gjort för mig?» frågade Erik. »Jag känner, att jag behöfver göra något för dig.»
»Du kan ju hjälpa mig att bära vattenkannan om lördagskvällarna,» sade moster Kajsa. »Den är snart för tung för mig, och så länge jag lefver, skall jag hvar lördagsafton upp och vattna grafven.»
Så fick Erik ringen, och så fick han Barbro, och alla, som sågo dem komma gående, sade, att ett vackrare par hade man i mannaminne icke sett.
Så blef Erik en rik man med gård och tjänare, med hästar och kor. Men i alla väder, från den dag gräset började spira, till dess det vissnade, gick han hvarje lördagsafton till moster Kajsas hus, tog henne under armen och fyllde hennes vattenkanna, och så sade han:
»Kom nu, lilla vackra moster Kajsa, så gå vi upp och vattna grafven.»
Allt som kan flyga.
En tidig sommarmorgon lyste solen på en bred flod, som gled genom skogen ut mot hafvet.
Längs stranden växte stora träd, som hängde sina långa grenar öfver vattnet, och där ute stodo gula svärdsliljor som unga riddare i en skog af lansar, men på vattenytan simmade breda sköldar, och det var näckrosornas blad, öfver hvilka de stora, hvita blommorna öppnade sig mot solljuset.