Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl hundra gånger. Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på fälten.
Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge, som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.
Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga, hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen.
Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst. Det var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det var väl något drag i högre lagren där uppe.
Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare.
Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg. Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i löfvet.
Nu stod Olle alldeles uppe under berget.
En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i gruset på vägen.
Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt fram.
Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och granarna.