Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om.
Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen.
Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge sig i väg vid tretiden.
När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen, och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg, där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: »Till Säfsta bruk», då skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme.
När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften urgräfd.
Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen. Där nere skulle trollet komma.
Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram.
»Och när det kommer, då?» frågade Olle med andan i halsen. »Hvad ska jag då göra?»
»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen. »Om du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska bemöta det,» — och så reste han.
Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll.