Då kom det en dag en resande till torpet. Det var en karl från ett bruk, som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som han var bekant med.
Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle.
»Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till fadern. »Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till i arbetet.»
Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern svarade hårdt:
»Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se ett troll!»
»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här sidan skogen?»
»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni kanske?»
»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade endast med läpparna och höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten.
Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan.
»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag ska kunna få se ett troll!»