Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se!
Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor. Han fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva borgmästaren i stor uniform. Men hvar gång fadern frågade honom:
»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle:
»Jag ville hellre se ett troll!»
Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda människor gjorde de besynnerligaste konster. Där fanns en karl, som kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna bakåt, omkring sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd i en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.
Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt.
»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.»
»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett troll.»
Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för vagnen igen och åkte med Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till deras torp bakom skogen.
Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. Han brydde sig till sist hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta. Han gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll!