Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena och borsta sina söndagskläder. Han skulle få gå med till herrgården och se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela trakten talade om.
De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora ladugård med det spetsiga taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma som ett lejon.
Olle gjorde stora ögon.
»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!» Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga kring munnen.
»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. »Det står Kronprinsen!» (Så hette tjuren). Olle stod alldeles tyst och stirrade med stora ögon. »Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton. »Hvad säger du nu?»
»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle. »Jag vill se ett troll.»
Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» kunde fånga gossens tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på.
Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen.
Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin häst och åkte dit in.
Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något ställe på jorden, där man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på något, som kunde fånga gossens tankar. Och så åkte de in till köpingen.