— Förlåt, ännu en sak — skulle — skulle jag ej uppvakta någon af cheferna — herr Frazer eller —
Hall skrattade.
— Nej min unge vän: Frazer är död och Chalmer bor i New York, jag har själf aldrig sett någondera af dem. De ha ingen aning om er ...
Och han vände sig brådt mot sin pulpet och började lyfta på brefbuntar.
Hugo gjorde en liten bugning och gick.
Nere i det stora kontoret, som liknade en bank, fick han sina pänningar. Då han kände den lilla rullen frasande sedlar tryckta i västfickan ryste han af välbehag. Och när han hunnit hälsa unge Bullard, som väntade honom i ett ljust och luftigt ateljérum, och funnit att den blifvande kamraten var en fin, vacker och leende ung man, kände han lust att gråta af tacksamhet. De förhörde med några enkla frågor hvarandras kunskaper och funno hastigt ut att de skulle sympatisera förträffligt. Hugo fick i uppdrag af öfveringenjören, som var tysk och i största hast passerade på en flygande rond, att taga ihop med genomskärningen till ett nytt järnvägshjul. Han konstaterade att han med lätthet förstod de knapphändiga orderna och en känsla af obeskriflig trygghet fyllde hans bröst. Inom hans tinningar sjöng det och brusade — arbete! arbete! arbete!
En gäll hvissling skar luften. Den räckte fulla fem minuter och tycktes till sist blifva så intensiv att örhinnorna värkte. Andra hvisslingar stämde i, längre bort, gällare, svagare, kortare, längre. Alla den stora västsidans stora fabriker blåste lunchtimme. De olika fabrikshusens maskinbuller afstannade så småningom. Hammardån, hjulrullande, motorernas stönande andhämtningar upphörde. Det blef jämförelsevis stilla i luften, som nyss vibrerat af tusen malmstämmors skrin, hväsande och surr och klang. Klockan var tolf.
Gnolande en vals drog Bullard af sig lösärmarna af vaxduk. I ett hörn af rummet var en marmortoalett med slipad spegelglasskifva och kallt och varmt vatten. Han fyllde den lilla runda bassängen från de lysande nickelkranarna och den utvalda tvålen spred en svag mandeldoft i rummet. Det lilla toalettskåpets linnehanddukar lyste, nystrukna och färska, som hvitaste snö.
Hugo stod vid ett af de stora fällfönstren. Solen föll in öfver värmeledningens glänsande galler och ute i det ljusa diset aftecknade sig långt bort öfver fabriksbyggnader, vinschar, kranbalkar och broskelett Auditoriumteaterns väldiga fyrkant. Det fula och massiva tornet såg ut som en aflägsen jätte, hvilken stod kapprak vakt mot Michigansjöns blanka spegel.
— Vi gå ut och äta tillsammans, sade Bullard, så kan jag sedan visa er hvar jag brukar köpa mina ritgrejor. Det är hos Abbott på Madison street.