— Javisst, javisst ja. Er store landsman, John Ericsson, som vi amerikaner alltid skola minnas och erkänna, kommer ni kanske att täfla med. Nå, det blir en senare fråga. Emellertid — välkommen hit och var viss att stjärnbaneret och vår stolta örn alltid med glädje hälsar hvilken främmande son som helst, som vill sätta in sina krafter i — i, låt oss säga — deras lands storhet.
Hall svängde stolen tillbaka och räckte brådskande sin hand åt svensken.
Hugo reste sig.
— Förlåt, sade han, skall jag —
— Ja, ni skall stanna med det samma. Det är sant, vi ha för vana att, om så önskas, utbetala första månadens — men endast första! — lön i förskott. Allt annat drages per vecka och i efterskott. Dessutom afsättes dels denna första månads lön, dels ännu hundra dollars med tio dollars i månaden, så att ni, om ni skulle önska lämna oss om något år, då har tvåhundra dollars innestående. Förstår?
— Ja visst, jag tackar —
Amerikanen talade nu fort och affärsmässigt:
— Behöfs ej. Gå ned till assisterande kassören och hälsa från mig — jag varskor honom nu:
Han tryckte två gånger på en ledningsknapp.
— Så där!