— Ni önskar —?
Hugo sträckte fram sitt bref.
— Så, godt. Nåväl, mister Northing, ni är välkommen. Ni har tur. I går var ni bestämd för en sextiodollarsplats, en kopistplats i blåtrycksrummet bland fyrtio andra kopister. I dag får ni af en händelse sättas in i ett specialrum, där ni blir ensam med en till och er månadslön är hundra dollars. Och hvilken kamrat se’n — unge Bullard, ende sonen till Bullard i Philadelphia. Om ni är klok, sir, så blir ni god vän med honom. Ni förstår — mycket god vän ...
Amerikanen log och sköt en listig blick ur sina svarta ögon. Nordling log tillbaka, han kände sig yr och lycklig.
— Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer — men de betyda intet. Jag är öfvertygad om att ni reder er, och, hur var det, hade ni ej vissa planer — en uppfinning — en ny idé?
Hugo rodnade af glädje, de kommo således ihåg hans utläggningar, vid de föregående, fruktlösa besöken.
— Jo, stammade han, jo — jovisst, jag har i åratal grubblat på en uppfinning.
Mister Hall log ännu vänligare:
— Hur var det nu, var det på elektroteknikens område?
— Nej, en elevator, en spannmålsele —