Följande morgon var Nordling tidigt uppe. Han tog en kall dusch och lät raka och klippa sig innan första frukosten. Barberaren fick höra några ord om den nya anställningen och äfven till den svarte skoputsaren, den hvisslande negerpojken i hörnet af Dearborn avenue, gafs en vink om Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem sken af välvilja, också mister Ostroem myste och begagnade tillfället att tillskansa sig en femma af sin hustru. — Det väckte stort uppseende hos samtliga inackorderingar och pigor att se hur påfallande kordialt mr Harden hälsade Nordling just som de tunna pannkakorna med maplesirap serverades.
Men då Hugo stod utanför portalen till kontorshuset öfver på västra malmen och lyssnade till dånet från ugnar, hjul och hammare inom fabriksområdet, kände han sig som en liten pojke inför sitt första skolbesök, och det var ej utan att hans hjärta klappade i förfäran som de stora bälgarna, pistongerna och vidundren inne i de skakande glas- och järnbyggnaderna på andra sidan verkstadsmuren. Därinne arbetade hundratals sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, kättingars rassel, vinschars skärande jämmer i skenet af flammande härdars intensivaste hvitglöd. Muskler knötos till stora, hårda bollar och lemmar vredos, vändes, sträcktes och krymptes samman vid alla slags bänkar, sågar, maskiner, saxar och fruktansvärda knifvar. Ångan fräste och vatten rann, kolstybb yrde och metaller forsade, plåtar böjdes och stora lastvagnar rullade på smala spår öfver och under jord. De stora båglamporna svängde och flämtade som lågande solar och alla människor sprungo i vild brådska kring sina göromål. Men inne på kontoren sutto fina unga män böjda öfver böcker och räknade och skrefvo och i ännu en annan fil af ljusa rum ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla af tuschens svartaste och underligaste geometriska krumelurer, dem sedan de tusen armarna skulle mekaniskt följa vid sina tunga och flåsande hammare, hjul, tänger och smältformar. Och dit in skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli stor.
Han drog djupt efter andan, rätade upp sig och steg beslutsamt in genom de stora glas- och bronsdörrarna.
En livréklädd portvakt häjdade honom:
— Hvarthän?
Nordling kramade brefvet i sin ficka.
Portierens ton nyanserades litet respektfullare:
— Mr Hall? Well, sir, femte dörren till vänster, den här högergången ...
Han slog med handen nedåt en korridor som vid semaforsignalering. Hugo följde anvisningen. Då han efter en nervös knackning öppnade en mahognydörr, såg han i skarpt ljus i ett högt och smalt rum en mager, svartklädd herre med indianprofil sitta vid en elegant pulpet. Elektriska ringledningar funnos ett helt batteri af på en särskild liten polerad skifva, hvars emaljknappar lyste som skrifmaskinstangenter. Herr Hall pekade på en stol, svängde sin egen så att ljuset föll bakifrån och sade därpå helt kort: