Mr Harden blef förvånadt och betydelsefullt allvarlig. Han höjde ögonbrynen, spände blickarna uppriktigt mot svensken och sträckte ut sin hand:
— Gratulerar er, unge man — gratulerar er af allt mitt hjärta. Ni är en son af John Ericsson — af hm — af John Ericssons land, menar jag. Och sådana äro alltid välkomna hos oss, de göra Amerika heder. De hjälpa försvara — likt Ericsson — vår ärorika örn, och stjärnbaneret skall — skall — stjärnbaneret skall alltid svaja öfver deras hufvuden. Vill ni gå med och ta en cocktail?
Mr Harden hade talat med af rörelse och djup mening vibrerande stämma, Hugo tyckte sig se tårar glänsa i hans järnbruna ögon. Han blef själf nästan rörd. Visserligen tyckte han sig för ej så länge sedan ha hört ungefär samma godtköpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, men det gjorde detsamma, ty nu hade han arbete. Han tryckte hårdt Hardens hand och svarade:
— Tack, mr Harden, jag värderar sådana ord högre än om de kommo från en landsman — de — de äro endast afundsjuka.
Han visste ej hvarför han egentligen gaf denna obehöfliga karaktäristik — orden lades honom mot hans vilja af någon inre makt i munnen.
— Naturligtvis går jag gärna med, tillade han.
Han kände sig smickrad, men tänkte samtidigt tyst:
— Du skulle ej vara så förekommande, om jag fortfarande vore utan arbete, din yankeeräf!
Och så gingo amerikanen och svenskamerikanen ned till en bar och drucko visky.
Därinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade dem medlidsamt, nästan med förakt och ansträngde sig att gifva den amerikanska betoningen åt sitt språk, och han fick anledning att omtala firman Frazer & Chalmer ett par gånger. Då de lämnade det lilla kaféet, kände han sig stolt och lycklig öfver sitt sällskap. Han tyckte sig ha genomgått en hemlig gradrecipiering och blifvit upptagen i en medborgarorden, han var ej längre arbetslös, ej svensk, han var amerikan. — Han hade fått arbete.