Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället kommit. Hans fantasi ville skena i väg i det oändliga i takt med hans klappande hjärta, och han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel mellan hvinet från jättefabrikers remmade svänghjul. Men lika hastigt efterträddes lyckoglädjen af en strupsammansnörande ångest, och han sade till sig själf att det hela var endast en chimär, den vacklande grunden för en korthusbyggnad. Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, då han först nu på kvällen fått brefvet, och då skulle det kanske vara för sent! Eller ock ville de blott fråga om något — det sades ju ej ett ord om arbete i det afmätta meddelandet. Men — matter, previously mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den förut afhandlade frågan, det vill säga arbete! Och på nytt klang och jublade det inom panna och pulsar.
Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, som bemäktigat sig honom, fanns ännu kvar och i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han uppför trapporna. Presidentvalet var för länge sedan undanstökadt, republikanerna hade ånyo vunnit, den förre presidenten var återvald och alla spådde landet en lysande affärsframtid. — Helt säkert, mumlade Hugo, skall detta blifva till något, helvetet är öfver för denna gång och nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla fall har silfver- och sedelväggar!
Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren mr Harden, som kom ut från badrummet i tredje våningen. De stötte nästan ihop och Hugo tog ett steg baklänges, i det han på sin ledigaste engelska lät följande mening rinna som vatten öfver läpparna.
— Excuse me — är i brådska — glad nyhet. Har just fått en ytterst förmånlig plats ...
Amerikanen sken upp.
— Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch?
— Ingenjör.
— Mycket bra — men hvilken firma?
Hugo sade långsamt, betonande hvarje stafvelse: