Hugo hade stannat vid hörnet af Ontario street. Han betraktade frånvarande ett halft dussin poliskonstaplar, som med battongerna förgäfves bemödade sig bereda genomgångar för människofloden.
En af dessa poliser föreföll Nordling bekant, men han kunde ej minnas hvar han sett honom. Han såg ut att som de andra vara irländare, men i hans buttra uppsyn låg något godt, något sträft och så att säga korrekt godmodigt. — Jag har sett honom förut, tänkte Hugo och följde hans mera humana knuffningar med battongen. — Gud vet om jag ej rent af talat med honom ... Och vid tanken ryste Nordling lätt ty den upprullade för hans inre syn hela svältperioden före hans anställning.
Nu hade han varit öfver en månad hos Frazer & Chalmer och allt hade gått på bästa sätt, han var hemvan där, hans arbete uppskattades, Bullard var hans bästa vän, redan var han inbjuden till hans Philadelphiahem. Och bakåt ville ej Hugo tänka i onödan — han tyckte sig därvid blifva räddare nu, då allt var väl öfver än då krisen faktiskt pågått.
Som han emellertid lyfte blicken för att fortsätta framåt, träffade den Wosslicks stora källarskylt, och en här af minnen stormade på honom.
— Hvar fanns Ysaïl?
Ett par dagar efter det han börjat på fabriken hade han en söndagsmorgon farit ut till Ysaïls hus. Han hade haft nya kläder från topp till tå, en sjöskumspipa till zigenaren, som lånat honom pängar, och en liten ring åt Ysaïl. Men zigenerskan hade ej varit hemma och hela emottagandet hade varit så underligt och förläget att Nordling ej gjort om besöket. Visserligen hade mannen enträget bedt honom, men samtidigt skelat och sneglat så otäckt och lömskt under lugg, att Hugo fått bestämd afsmak för vidare umgänge. — Han hörde ej längre hop med dem.
Men nu — nu, hvar fanns Ysaïl? Om han blott finge en enda gång till trycka henne intill sig, nu då han var säker, var på solsidan och skulle kunna njuta utan att tigga. Han erinrade sig plötsligt att hon ju ej ens visste hvad han hette — hon hade aldrig frågat. Ja, hvilken underlig tös, hon frågade aldrig, det var ju nästan overkligt ...
Trottoarens folkström började nu åter vaja och svänga framåt. Kabeltågen rullade alltjämt förbi, men ej fullt så tätt. Vagnarna glesnade, passagerarna började uppblandas med butikbiträden. Hugo fick en knuff af någon, han sneddade gatan och gick in till Wosslicks. Då han öppnade svängdörren och mekaniskt lyfte blicken mot gatfonden, såg han hur kabeltågens släpvagnar, hvars violetta och röda ögon blinkade efterst, slukades af vintermörkret.
Salen var sig lik. I det töckniga ljuset från pelarnas lampor skymtade den förfärliga oljemålningen öfver Karl den Stores intåg, och de tre flugsmutsade porträtten öfver hvar sin dörr sågo stelt och melankoliskt ned på samlingen af slarfvigt klädda kroggäster. Matbordet i sitt hörn doftade som en kloak och bland de trasiga resterna på flottiga brickor och i nedspillda karotter blänkte gaslågan under korffatet. Den lilla böhmiska kyparen höll på att sågspåna det fuktiga golfvet.
Hugo blef stående vid diskhörnet. Han tyckte på en gång att stolarna voro för smutsiga att sitta på, borden för klibbiga, människorna för sluskiga, hela lokalen för ruskig att för honom kännas vid. De som rörde sig därinne voro främmande ansikten, nya för dagen kanske, men de voro ändå alla samma nattyper, samma lifvets skuggfigurer som han sett förut.