Och längst bort stod O’Neill. Advokatens ansikte var pussigt och spöklikt hvitt. Hans svarta ögon under de uppsvällda locken stirrade dystra på hyllans glas. Bredvid honom, inom disken, stod Wosslick. Han var ännu fetare än förr och tycktes knappt orka draga blossen ur den cigarr, som hängde mellan hans blåröda läppar.
— Får jag ett glas öl, sade Hugo.
Nu kom böhmaren fram. Han kände ej igen Nordling. Doppande sina nedspånade röda armar i en balja isvatten, som stod under en tunna, torkade han dem därefter på sitt fläckiga förkläde. I det samma ljöd ett skri genom rummet.
Det kom från O’Neill. Han hade stigit fram på golfvet och kastat nerohufvudet tillbaka, snigellockarna klibbade som af svett vid hans bleka och vackra panna.
— Nu får den mensch ein anfall igen, mumlade den lilla vaktmästaren, pass man blott på ...
— O’Neill, sluddrade värden och slog med handen slött i diskskifvan. — O’Neill, sä — säger jag, nu får det vara slu — va — vara slut, säger jag på det här. Gå och skrik nå’n annan stans ...
Wosslick vände trumpen sin rygg åt gästen.
Men O’Neill hörde ej. Hans ögon började plötsligt lysa med ett skimmer som hos sig långsamt tändande glödlampor. Han intog position som en talare, slog ut med handen och röt:
— Gentlemen, lyssna! Ja, det är slut, jag har ej vidare att tillägga. Men jag böjer mig ej för juryns beslut, jag respekterar ej, jag resignerar ej. Jag går min väg, det är allt. Se hit!
Snabbt drog han en liten flaska ur fickan, satte den till munnen och skrek: