— Skål, kamrater — nu går advokaten James Francis O’Neill ...
Han tömde det lilla glaskärlet som därefter krossades mot golfvet, då han lät det falla. Själf stod han upprätt några sekunder, under det att hans ansikte fruktansvärdt förvreds och ett hest vrål steg från hans läppar. Därpå störtade han handlöst omkull.
En ögonblicklig förvirring följde. Hugo tappade sitt ölglas, fradgan stänkte på hans benkläder. Wosslick såg ut som om han träffats af slag. Han höll sig med båda händerna i disken och stammade tillintetgjord:
— Man kommer att stänga min bar — herre gud, jag blir ruinerad — mina herrar, ni äro vittnen att det var själfmord — jag kunde ej hjälpa det — mina fiender skola säga — — —
Men ingen lyssnade till värden. Alla trängdes kring den olycklige advokaten. Någon tog upp den sönderslagna flaskan. Bitarna kvarhöllos af etiketten, som var röd, och på hvilken lästes under en dödskalle och ordet Poison: Carbolic acid.
Genast skreko flera stämmor om hvarandra:
— Han har tagit gift — en har tagit karbolsyra — spring efter polis — doktor — gift — karbolsyra ...
Men O’Neills kvidan hade tystnat. Då han fallit omkull, hade han vältrat sig öfver på ryggen och efter det benen krampaktigt sammandragits, hade de börjat trumma mot golfvet i snabb takt som trumhvirflar. Men snart hade fötterna upphört med de hemska ljuden och efter några sparkningar låg han orörlig, stel, död. Liket var fläckadt af sågspån, det såg ut som hade imperatorsgestalten dragits ut från en arena.
Hugo vågade ej se på den döendes ansikte. Han kände sig sjuk och matt, och ännu en gång upplefde han i denna lokal känslan af att genomgå en dröm. De omkringståendes prat om advokatens egendomligheter, hans hastiga sortie och om Wosslick och polisen, föreföll som ord utan mening, hvilka klingade fjärran och ofattbart. Helt maskinmässigt fann Nordling ett glas i sin hand, han tömde det och fann att det var visky, men han kunde ej förstå att han begärt det. Då de andra tackade förstod han att värden bjudit på detta graföl.
Nordling sträckte på sig och såg sig omkring. Alla diskuterade fortfarande själfmordet. Han gick långsamt mot dörren, stannade en stund, men då ingen märkte hans aflägsnande eller bad honom stanna, öppnade han raskt och gick ut. I detsamma stod zigenerskan framför honom.