Vinet, ölet och viskyn kom hans blod att sjuda. Han tyckte att ett tunt flor, skärt och gult, låg öfver gatan, framför husen, för de redan julsmyckade butikernas eklärerade grannlåtsfönster. Ysaïl fäste sina mörkgula ögon på honom och log.
Ett ögonblick dök ansiktet af den gamle höfdingen, eller hvad han var, upp tätt bakom Ysaïls skuldra. Men äfven han log, så de hvita tänderna blottades och blixtrade under hans mongoliska mustasch, och zigenerskan sade några ord på det främmande språket och båda skrattade. Så försvann han som genom en fallucka, och Hugo måste också skratta, då han tog Ysaïls arm under sin och de gingo ned i en bigränd. Mörker uppslukade dem, han hörde blott polisvagnens gonggong skrälla och såg en skymt af den svarta begrafningsvagnens täcklåda, som i karriär vek om ett hörn, följd af en springande folkhop. Därpå voro de djupt inne i gränden.
— Ysaïl, hvart gå vi?
Hon svarade, i det hon ökade stegen:
— Hem till mig. Du minnas dörren?
Hugos hjärta klappade hårdt.
— Ja, sade han ifrigt, den innersta dörren. Hvad mer?
— Så du komma med Ysaïl. I morgon jag fara bort.
Men Hugo, som kände sig i det ökade stadiet af ett rus, aktade ej därpå. Han ville stanna flickan och upprepade gång efter annan:
— Så hör då, Ysaïl — stanna, lyssna, vi gå ej hem till dig, kom med mig — vi gå ned i sta’n, på en teater, på ett hotell, vi skola supera —