Men hon drog honom i armen:
— Var ej dum — kom ...
De veko kring hörn, gingo öfver gårdar, genom lutande portgångar. Stundom snafvade Nordling.
Han fortsatte att bevekande mumla:
— Så hör — jag har pängar — mycket, mycket pängar.
Hon skrattade sitt låga ormskratt:
— Har du? Då Ysaïl glad! Har du nu gjort den uppfinning?
— Ja, ja, ja — mycket, mycket pängar.
Och plötsligt stannade han, uppgifven af trötthet och slog sina armar kring henne.
— Jag går ej längre, förklarade han.