— Se så, nu äro vi här — se!
Och verkligen, Hugo trodde sig igenkänna det gamla rucklet. I mörkret reste sig ett lågt hus med ett staket utanför. Marken var uppblött och gyttjig.
Han hörde Ysaïls röst före sig:
— Kom — här är Ysaïl.
Ett ljussken slog en bred flamma i natten och rektangeln var en dörr. Därpå knarrade trappan under hans steg, en ny dörr och han famlade sig igenom ett svart rum, där han stötte mot bord och stolar, ännu en dörr och mjuka mattor kändes under fötterna likt gungande tufvor i kärr. Ett draperi drogs undan — en sista dörr och Hugo stod i en liten kammare, hvars väggar voro filt- och mattbelysta. Han visste ej hvarifrån belysningen kom, men skenet var hafsgrönt, och då han sjönk ned, märkte han att han satt på en låg och bred säng, fylld af brokiga kuddar, sjalar och präktigt färgade täcken. Och Ysaïl kröp tätt intill honom, slog sina nakna armar kring hans hals, bet honom i kinderna och kramade honom, som ville hon kväfva honom.
Ett ögonblick förekom det Nordling som visade sig midt på väggen zigenarens grinande ansikte, men det försvann genast. Han såg Ysaïl resa sig och räcka honom en metallbägare.
— Drick, sade hon.
Hugo ville skjuta bort drycken. Den luktade parfym och kväljde honom därför. Men flickan blef ond. Hon stampade med sin lilla fot och rynkade ögonbrynen. I detsamma kastade hon af sin jacka och Hugo såg henne nu stående alldeles rak, med hårdt lindad gördel kring de smidiga höfterna, endast en armslängd ifrån sig. Han famlade efter broschen af slipade glasbitar, som fäste gördeln.
Då drack han.