Dryckens kvalm försvann, den var i stället isande och förklarande, och nu såg han att Ysaïls kammare inom den innersta dörren ej var liten utan ett stort långt galleri. Taket, som var hvälfdt som en dôm och hade utskärningar likt moriska arabesker, var öfversålladt af ljusblå stjärnor, femuddade, i en oändlig rad, och kanterna voro rubinröda som vin eller blod. Från dessa stjärnor kom också ljuset och det var ej längre hafsgrönt utan blått, som himlens eter. Och kring väggarna stodo smala pelare, lindade med band, likt barberarnas skyltpålar, och de vredo sig omkring sig själfva så att spiralerna löpte uppåt, mot stjärntaket. Men mellan pelarna föllo i motsatt riktning, det vill säga mot golfvet, vackert färgade vattenströmmar, som flöto ut öfver det marmorrutade golfvet, hvars sneda, svarta, röda och hvita kvadrater tycktes hoppa i hvarandra. Längst bort böljade tjocka sidendraperier likt solbelysta kvällsmoln i storm. — Men Ysaïl var försvunnen.
Det gjorde dock ingenting. Det var så vackert och underbart att ligga där och se på detta kaos af krypande, svängande, hvirflande och bugande ränder, strömmar, växlande takfält och stjärnytor. Ibland blefvo de till trianglar, som kröpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar, ibland till en enda massa af fallande facetter i prismats färger, likt glasbitarna i en leksakskikare. Och slutligen föreföll det Hugo som sväfvade han själf, och han tyckte sig se O’Neills ansikte, men ej dödt, utan lefvande, och mister Ostroems ansikte och den grinande zigenarens korplugg. Han såg en flod af ansikten, ett haf af ansikten, de passerade förbi som arbetaretåget på Clark street. Och alltsammans, ansikten, stjärnor, moln, pelare, Ysaïls kammare, hennes egen vaga drömbild, det blåa ljuset och den röda gördeln, stadens mörka gränder, af hvilka han oförmodadt såg en perspektivisk rad, allt, färger, lif och rörelse, slocknade i ett nu och det blef ogenomtränglig natt. — Han kände en stelnande förnimmelse som frystes hans kropp till is.
* *
*
En hvit vårdag vaknade ingenjör Hugo Nordling fullständigt och klart till medvetande. Det var i en säng på allmän sal i Alexian Brothers Hospital.
Och så småningom berättade man honom att en gråkall vintermorgon hade ett par privata polismän från Pinkertons, som händelsevis snokade igenom stadens värsta utkant, funnit en så godt som naken man på prärien. De hade trott honom död af ett krossår i nacken, men han hade lefvat upp, tack vare en konstitution, som måste blifvit förberedande grundlagd af generationer bönder i ett härdande nordiskt klimat.
Där Hugo låg i den stora salen under en anslagstafla, liknade han med sin kloroformluktande hufvudbindel en sårad soldat. Bullard sade det åt honom, då han besökte honom och meddelade att firman hade plats öppen för honom, om han raskade på med att krya till sig.
Nordling tänkte på liknelsen och tyckte att den ej var så oäfven. Han hade stupat på okändt fält, men först efter en strid, som redligen varat i många och långa månader.
Då han en ljum eftermiddag gick ifrån lasarettet, kände han att han nu först riktigt vaknade till en ny värld med nytt lif och endast vakna intressen. Det fanns ej längre sagor och drömmar, och skulle någonsin fantasien tagas i anspråk af hans ritarhjärna, så skulle den dock vara af så pass substantiell natur, att den kunde omsättas i klingande valuta.
Detta meddelade han sin vän Bullard följande dag, då de båda stodo lutade öfver vinkelborden uppe i det ljusa ateljérummet. Och Bullard tyckte det var förståndigt sagdt och båda lyssnade lika förnöjda — halft andäktigt, halft lockade att takthvissla — till maskinernas buller nere ifrån gården, hvilket kom rutorna att sakta dallra som då tonerna vibrerande genomströmma en kyrkas orgelpipor.
Den inledda polisundersökningen angående ett mordiskt öfverfall efter narkotisk bedöfning, samt rån, med mera, på en ung ingenjör, gaf intet resultat. Detta beroende på de sväfvande uppgifter, den unge mannen kunde meddela. Icke ens huset, enligt hans påstående beläget i något af de ökända, ruskiga kvarteren på andra sidan af nordvästra flodarmen, var han i stånd att utpeka. Hvad beträffar de zigenare, han sökte gifva en beskrifning af, så voro de likaledes omöjliga att uppspåra.