XII.
— — — — — — — — — — —
Långt efteråt, då Hugo lämnat såväl Frazer & Chalmer, som den stora staden, många år efteråt, då han gjort och länge sedan sålt sin uppfinning och var gift och hade barn och hette Hugo Northing (H. Northing Esq. of the firm Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel Works, Pittsburg, Penn.) — tänkte han ibland på Ysaïl.
Han mindes också den hårda perioden, då han saknade lya och kula och icke visste hvar han skulle luta sitt hufvud, och fastän han undvek att tänka för mycket tillbaka, sammanväfdes alltid, när det dock skedde, denna tid på ett underbart sätt med Ysaïl.
Det kunde hända, att när fru Northing — née Bullard — någon sommar låg i London eller vid Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkväm gick ut och satte sig på sin hustrappa och i den tropiska sommarnatten tänkte öfver sitt lifs öden.
Så underligt kunde då hans tankar gå, att han oförmärkt suckade djupt. Där han satt ensam och tyst framför sitt präktiga parkavenyhus af huggen brunsten, skulle man ha svårt att förstå, hvarför han suckade. Det är ej heller troligt, att han ens själf riktigt fattade det. Möjligen trodde han det bero på att han med hvarje år blef tvungen att arbeta allt trägnare — det var nu en gång så, att det arbetet grep sin man allt fastare — och att järnmarknadens spännande timmar på aktiebörsen tillsammans med spekulationerna vid ritbrädet tärde en del på hans nerver. Men hur som helst, i nattens stilla timmar tänkte han på hvad han gärna ville kalla kamptiden.
Då kunde han med nästan ett litet leende erinra sig den stora stadens långa gator. Den stora staden, som lefde på människors blod, svett och hjärnmassa, som slukade millioner offer och som tog till fånga dem, som strömmade dit, fängslade dem inom sina granitmurar för alltid, kramade dem, trampade på dem, dödade dem — som födde vansinniga hopp hos tusen och lät ett par för dryg betalning nå tinnarna, när deras hår redan tunnats af och blicken och hjärtat blifvit okänsliga. Men som trots allt, dock var den stora staden, där nuets underverk föddes och lefde.
Han log trött, då han mindes de långa nätterna, de vilda feberdrömmarna, de förtviflade tankarna, nattens skuggor, gatans människor, grändens faror och hungerns fasor. Hans öga skådade fjärran bakåt, inåt, nedåt, när han kom ihåg de skälfvande figurer, som, i evig kretsgång kring det tunga lifshjulet, befolkat hans värld den tiden. Han letade efter deras namn och anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade rätt, där han satt på sin stentrappa ensam i natten, ty han hade för länge sedan bannlyst dessa skuggor ur sitt minne.
Också ännu längre tillbaka vandrade hans tankar, och de kretsade för någon kort halftimme kring det lilla stackars landet uppe i norr, från hvilket han för alltid vandrat bort. Men där hade han ännu mindre beröringspunkter, det var som efter en organisk operation — en bortskuren lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, om ock konstgjord. Nej, det lönade ej mycket, att grubbla på, de som en gång tänkt på lille Hugo Nordling och hoppats i stilla glädje att han skulle blifva en duktig man, de voro döda och borta och de hade ej fått tid vänta och höra om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis, annat än möjligen genom dunkla och lösa rykten, ty han umgicks aldrig med landsmän.
Men märkvärdigast var, att någon enstaka gång, någon sällsynt, ljum och enslig nattstund, kunde mister Northings tysta suck stiga af annan orsak. Äfven den hade han svårt att för sig klargöra innebörden af, men han kände dock att den rörde sig öfver, hade sitt ursprung i hans äktenskap.
Ty hur lyckligt allt gestaltat sig för honom här i lifvet, var det äfven här något han hungrade efter. Det lilla ordet kärlek behöfde ej ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, men med kvinna skulle det väl i alla fall i hvar mans lif någon gång sammankopplas. — Och det hade det nog ej i herr Northings.