Dessa underliga tankar voro emellertid så sällsamma och utom den sfär, Hugo Northing rörde sig i, att han halft af feghet ej vågade pejla deras djup. Det var som hade han likt mannen i spökhistorien fruktat att få se under kistlocket sitt eget förebrående jag.
Då kunde visionen af Ysaïl stiga upp. Och plötsligt, som ett stjärnskott i natten, trodde han sig se hennes fina och grymma anlete afteckna sig mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. Och åren därborta stego upp ur glömskans graf, i hungersvepningar, i tårdukar, i det tysta släpets och motgångarnas svarta dräkter.
Så småningom sammanblandades hennes namn med de åren, blef ett begrepp för dem. Det var som hade kamptiden smultit in, gått upp i dessa fem bokstäfver, och ibland förekom det honom, som hade hon varit något overkligt. Allt efter som år lades till år bleknade bilden af Ysaïl och slutligen stod hon i hans minne endast som en produktion af hans hjärna, och han trodde ej längre att han någonsin träffat henne. Hon blef ett namn, som han någon gång förvånad mumlade. Och då han riktigt tänkte efter, tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat möta en sådan kvinna.
— Hur, sade han till sig själf, skulle det gått till? Hon är på sin höjd en bild af den stora stadens nattsida — ej mer. Jag, som inte, vare sig utom eller inom mitt äktenskap, tycker, känner mig ha verkligt ägt en Ysaïls syster, en af hennes olagligt eller lagligt fallna systrar, hur skulle jag ha kunnat ägt Ysaïl ...
Och han upprepade för sig själf, ensam i den tysta och balsamiska natten, på stentrappan till sitt rika och tomma granithus:
— Hon skymtade sporadiskt en gång — i den stora staden — hon var den stora staden — gatan, natten, Ysaïl — — —
Så blef hon en svältens fantasi, en hungerdröm.
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):