— Hvad ni vilja? sade hon.
Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade han:
— Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag har ingenstans att vara i natt. Jag var också hos Wosslick ...
Hon höjde ögonbrynen.
— Hvad säger du? Du är tokig.
— Nej — hör nu. Du sjöng så vackert. Hvad heter du?
Hon log.
— Hvad jag heta? Du inte kunna säga. Jag heter Ysaïl.
Hon uttalade namnet hviskande. Det lät som en susning med något af ormhväsande öfver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, men han var ej säker på uttalet.
— Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer du?