Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan vaknat ur sin tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste lätt hufvudet, lät armarna glida ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under det karlen med mössan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gäspande till om en omgång öl på ställets bekostnad. En och annan klappade i händerna, några gingo mot dörren, den ett par uppassare höllo på att öppna; pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät blicken löpa rundt — han hade på nytt fattats af djup beklämning. — Hvad hade hon sjungit om? Det lät som längtan och hat, och just dessa känslor fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut.
Luften var ren och hade något af det eggande hos ungt vin i sin svalka. Ett grönt månsken flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning öfver de mörka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner lysande synålsspetsar, och då han såg upp, tyckte han sig i stället skåda ned i ett svindlande, bottenlöst svalg. Gatans träkubbsbeläggning hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara indiansommarnätter efterträdde hagelstormen.
— Hvart skall jag gå? undrade svensken. Han kände sig ej trött och beslöt att vandra upp till parken. Men då han nått motsatta trottoaren, vände han sig om för att kasta en sista blick på Wosslicks källare.
Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung, föll snedt ut på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga nattfåglar, stampade och hoppade ut. De veko in på smala och mörka stigar, svunno i gränderna, skyggade till och med för natthimlens ljuskälla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte — mörkret. De smulto hop med det, försvunno i skuggorna.
Till sist kom äfven zigenargruppen. På den sida af gatan, Nordling befann sig, var djup skugga. Karlarna — de voro sex, räknade han nu — och den unga kvinnan stannade i månskenet. Myntknapparna i höfdingens rock blänkte.
De samtalade en stund och därpå lämnade, till Nordlings förvåning, männen Ysaïl. Hon stod kvar utanför krogen under det de gingo ned mot bron.
Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle tätare kring hufvudet. Med gitarren tätt tryckt under armen, och till hälften dold af tygstycket, började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang och vid första tvärgata, Erie street, vek hon af åt väster. Nordling följde.
Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren i gatans midt skeno. Parkfonden hägrade i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer.
Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid ett hörn. Med några långa steg upphann Hugo henne.
Hon vände hufvudet.