En af männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golfvet och räckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han förde ena foten bakåt och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick rundt salen, stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under gallerfönstret. De flesta hade halftömda glas i händerna och på nytt föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. Äfven värden hade makat sig utanför sin disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska kyparen stodo på stolar. — Endast advokaten stannade dyster och mörk, med böjdt hufvud på sin plats. — Åskan hade dött bort.
Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och lät hufvudet lätt falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat, föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna.
Ysaïl sjöng.
Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon höjde hufvudet, öppnade ögonen vidt och skrek ut ett rop och en suck — en snyftning i natten. Hon sjöng vidare — hvad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och allvarligt, ibland strängt. Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade en ton från gitarren.
Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sångerskan, att hans allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts fjärrskådning skönjde han sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild kom emot honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen.
Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej längre, icke en pust förnams utanför fönstren och den bommade dörren. Endast den smältande hagelsnöns droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans sång.
Stumma, med halföppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt och lifvets oväder. Äfven den oärlige värdens djuriska anlete uttryckte en slö frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas råheter att skaffa. Och från O’Neill, den begåfvade mutkolfven, mannen med det sjuka samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst som ett förtviflans amen till hans nyss förut utslungade förvirrade litania öfver ett förspilldt lif.
Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt öfver hufvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Hufvudet låg likaledes tillbakakastadt — ett gåtfullt leende kring de fina munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt öfver hopens hufvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.
I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysaïl. Det färgades smaragdgenomskinligt och en bred flod af månsken bröt en pelare af silfver och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret aftecknades skarpt på golfvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade äfven en flik af flickans klänning.