Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade något på sitt främmande tungomål. Därpå blef hon på en gång alldeles stilla, smög upp mot honom och hviskade, tydligen bemödande sig att tala så korrekt engelska som möjligt:
— Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa Ysaïl hos Wosslick annan kväll. Lyd!
Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna sakta vibrerade som i kvidan och jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig lös, ilade öfver gatan och var borta.
Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska kring kajpålverket. Otydligt skymtade ett broskelett i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes honom som tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den värsta delen af staden — rånens och lönmordens kryphål. Han sprang ut på midten af gatan och började skynda mot öster.
Clark streets båglampsband lyste långt bort. Med hvarje gata han passerade blef det ljusare. Larrabee — Sedgewick — Market — Wells — Lasalle — ändtligen, han nådde Clark. Där stannade han. En urmakares klockskylt visade half två.
Förtviflan grep honom. Han skådade längs gatan och tyckte sig se en oändlig passage, bitvis diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt halsband, stundom delande ljus och mörker i vägens midt, men långa sträckor höljd i svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle det till sist gå med honom — ständigt, som hittills, bland de utestängda drifvas förbi den skimrande pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas i slagskuggorna?
Half två — två, fyra, sex, åtta — ah, minst sex, sju timmar att gå och gå och gå innan morgon kom. Och då — hvad då? Hvarför ej —? Men nej, obegripligt, men nej, nej, nej. Icke än.
Han gick långsamt framåt. Han tänkte smyga in i parken, och trots parkpolisen finna någon plats att sofva ett par timmar.
Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande trottoarställningar, likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, trasiga, sneda, ribbrutna. Här och där gapade endast svarta hål i månljuset — rutorna hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led på ett helt kvarter af dylika fönster, alltid på samma sida. Stora skyddstak, stödda på pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter skyltade med presenningstäckta tunnor och korgar. Utanför de talrika cigarrbutikerna stodo stela träbilder, föreställande indianer med fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med färgadt vatten, glödde svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt tillbommade krogar, spelnästen och glädjehus hördes dämpadt sorlet och klangen af sånger, eder, glas och tärningskast eller kortslag. — Månen belyste gatan, satte en ruta, en list, ett dörrvred i glans eller grönfärgade stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf- eller spårvagnspelare.
Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade i tvärgatans trädplantering. Från en bakdörr till ett franskt kafé raglade några gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst inom frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslöst med sina käppar åt den hemlöse. En af dem snafvade på gatans dubbelspår och tappade sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga vilda tjut, hvilka skulle föreställa någon indianstams krigsrop.