Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar och automobiler höllo ännu utanför. Stora båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang hördes banjomusik, och hotellets fönster uppöfver lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade Hugo och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder för emottagning af korsbandsförsändelser.
En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs af stekos. En röst ropade oupphörligt från takets kuskbock:
— Hot tomale, varm korf, pannkakor. — Hot tomale ...
Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, hot tomale, glödhet präriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och majskakor eller korf?
Vagnen stannade utanför varietélokalen. Några kuskar kommo fram. Äfven ett par gamla blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af den vissnande varan, linkade fram. En af dem grät, högljudt beklagande att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. Med andedräkten stinkande af visky babblade hon:
— Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, den där rödhåriga ungen som tar kunderna där inne. Och hon ä’ ju bara tretton år, men gör hvad som helst ... Hon borde anmälas ...
Nordling stannade vid ett af klaffönstren.
— Kaffe, sade han, och majskakor — men varma!
Han kom ihåg att kaffe var stimulerande mot sömn.
En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara gjord af sten, räcktes ut. På pappfatet lågo tre små rykande runda kakor. En röst hördes ur flottröken: