— Nå, hit med nickeln!
Hugo räckte fram sitt femcentsstycke.
Plötsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och sväljde degklumparna. Med skakande hand sköt han koppen in öfver den nedfällda fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen om munnen — en gest han aldrig kunnat därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den druckna gatuförsäljerskans lallande:
— Han slog mej — yes he did ...
Månen lyste.
Nordling vandrade vidare. Han såg snart parkingången, grandios i nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stående framför presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slående ring, lik en skära, omkring sockeln. Längre bort, på ömse sidor, hvilade sfinxerna, hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte här ihop i solfjäderspets.
Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshörn stodo två konstaplar, svängande sina battonger.
Svensken vände och gick mot sjön, hvars yta glänste vid slutet af parkbulevarden. Och där nere stannade han.
I en svag buktning stodo de stora träden efter Lake Michigan. Den breda, hvita stenvägen krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af general Grant till häst, de stora hvalfbågarna under sockeln syntes tydligt. Mot denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jättefat, skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, hvars små bristande böljekammar blänkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal, kritfärgad, och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grön, dess hvälfning genomskinligt ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt bländande, belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor längs Lake Shore Drive.
Hugo Nordling kände sig trött — trött intill döden. Hans fötter värkte och det var som hade han från knäna ned ej haft några ben. Låren voro styfva och ömma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. Ögonen tårades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter stöd och höll sig i en trädstam. Kunde han lägga sig ned? Där i skuggan — en skugga som sammet — borde han ej synas. Han böjde sig ned, gräset var ännu fuktigt.