Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grönska klart belystes af några sneda solstrålar, sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och smala skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i aftonglansen, och tornade upp sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och blekgrön hösthimmel. Molnets form, som äfven kunde sägas likna en slägga i en knuten jättenäfve, företedde något olycksbådande och sällsamt hotande, på samma gång som det förlänade gatuperspektivet ett gåtfullt och i sin drömstämning storartadt och utom det verkligas gränser draget aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden, där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och långsamt vandrande figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, de elektriska tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själfva husen, träden och båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande moln leksaksartadt små, och hela den långsträckta vyn fick en anstrykning af dockteater. Den påminde äfven om något af dessa gamla gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, där man på en handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett torg med fjärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och skybelastad himmel.
Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka hvalf, sänkande gatans aflägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i breda band strimmade Clark street.
Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande kabelvagnarna, fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor, råkade i själfva svängkurvan i kollision med en rad ofantliga bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, gråfläckiga elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då tunnelmynningen fortfor att utspy långa ramsor af människomyllrande kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända en lefvande blockad, som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra och afstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång afbrytande ledningen för de elektriska spårvagnarna, och skockningen och trängseln blef oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på norra sidan af svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga järnöfverbyggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, drogo bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de öfvertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga spannmålselevatorernas snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd, liknande forntidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, Union Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken ännu dröjde i den kvafva luften öfver floden.
Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen mellan den långa gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit hop med skybanken, tycktes det hvila på husen, och söderut sänktes det oaflåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och tung, satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten.
Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens yttersida, där han hängt mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan. Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs, buggies, automobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han därtill utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och ej hade något bestämdt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga ett pulserandets pauserande, och för några minuter hvila sina värkande och uttröttade lemmar.
Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och detta väckte honom till lif.
Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita. Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas — betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.
Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål gratis till hvarje glas!
Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden.
Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle vintern följa — hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon.